I huvudet på herr Engström

Grattis Gävleborg!

Läste idag att Gävleborgs län hamnar på en oerhört hedrande 2.a plats bland landets alla län i en undersökning om hur vanligt otrohet är i de olika länen, och det var inga dåliga siffror som visades upp heller. Riktigt imponerande faktiskt. äntligen placerar sig vårt län i topp och sätter oss på kartan för att vara den andra mest otrohetstäta regionen i detta avlånga land. Gratulerar! jag lyfter på hatten och medger att jag verkligen känner en enorm stolthet.

Nej, ska jag var ärlig så har jag aldrig förstått mig på grejen med otrohet, kommer antagligen aldrig göra det heller. Det finns säkert 7 miljarder skäl till att en människa väljer att vara otrogen mot sin partner, men en gemensam nämnare är nog att dom antagligen bär på en lagomt retarderad empatisk förmåga då dom inte riktigt inser att man faktiskt kan såra en annan människa väldigt mycket. Varför vill man göra det? det är det jag inte riktigt förstår. Jag tänker verkligen inte helgonförklara mig själv, men de gånger jag haft flickvän har jag aldrig ens varit i närheten av att tänka tanken på att bedra dom just därför att det skulle såra dom och det skulle i sin tur medföra att jag själv skulle känna mig som en väldigt elak och ond mäniska. Det blir väl inte direkt bättre av att vi i princip dagligen överöses av otrohetsartiklar i media heller. Det verkar nästan som det blivit en fluga ibland, det gör mig lite ledsen och en viss uppgivenhet över mänskligheten infinner sig i min lilla ynkliga själ. Är vi som är tillsammans med någon för att vi verkligen älskar den personen, eller hoppas på att möta en mäniska med samma värderingar och moral snart en utrotningshotad ras? Ibland undrar man ju... är det så konstigt?

Nog om det här ämnet, nästa gång lovar jag att återgå till något mer humoristiskt igen :)

Bye Bye!

Efter en helg i fläskighetens tecken så var det äntligen dags för denna underbara första dag på arbetsveckan vi
kallar för måndag. Tänkte ta att kort beskriva min morgonrutin.

Klockan ringer 05:00 med en signal där det är en norrländsk gubbe som gnäller över att man ska "upp å hopp" man fumlar med handen efter ett lämpligt tillhygge att drämma till sig själv i planeten med och lugnt somna in igen, men som vanligt hittar man inget tillhygge och beslutar sig till slut för att flåsande och jämrande stappla iväg till toan där man möts av en spegelbild av något som mest liknar en zoombie med rödsprängda tomma små kinesögonhålor. Tar upp tandborsten och ska precis klämma till tandkrämstuben då man märker att tandkrämen är slut, det enda som kommer ut ur tuben är små retsamma fisljud. Skitsamma! tänker man och klär på sig och löper ut till bilen, fast som oftast liknar den mest en igloo såhär tidigt på morgonen. Självklart har man glömt handskarna inne i lägenheten och man är gevetvis alldeles för lat för att springa tillbaka och hämta dom. Så där står man och skrapar is till känseln försvinner i fingrarna och fräser ur sig diverse mindre trevliga svordommar.
Väl framme på jobbet så svidar man om till de otroligt heta arbetskläderna som är halvt sönderstrimlade av alla vassa kanter och föremål man har fastnat i under sina dagar på verket. Sen knallar man in till den lilla fikakuren där de morgonpigga kollegorna redan sitter och inmundigar en kopp kaffe. Där möts man av skrockande kommentarer som "men Daniel, vad har vi sagt om att ha Dambesök mitt under arbetsveckan?" eller "fram med promillemätaren!" (med tanke på mina små röda kinesögon). Man tar sin kaffekopp och knallar iväg för att hämta kaffe, väl framme vid kaffeautomaten märker man att kaffet är slut och jag återvänder mummlandes till kuren och slår mig ner för att vakna. Och precis i det ögonblicket slutar min morgonrutin och själva arbetsdagen börjar.


Men en sak som gör denna rutin så värd, är att jag har den förmånen att varje dag få se soluppgången. När solen går upp försvinner alla negativa tankar och man är som en kalv på grönbete igen. Soluppgångar är bland det vackraste jag vet.


Tack för den här gången!

Hörde en något filosofisk frågeställning på radion för några dagar sedan som förbryllade min stackars allmänt korkade lilla geléklump innanför pannbenet.

Den lät ungefär såhär:

Låt oss säga att du har tillgång till en otroligt avancerad kikare, du går ut och väljer en valfri stjärna att kika på. Stjärnan du tittar på befinner sig 6000 ljusår ifrån dig, vilket betyder att den stjärna du ser i kikaren är hur stjärnan såg ut för 6000 år sedan av förklarliga skäl enligt de genier som en gång lyckades plita ner några smått oförståliga matematiska formler för tid, rum, ljusets hastighet och gud vet vad. Nu till den lilla knorren med det hela. Precis när du står där och observerar stjärnan så ser du en mäniska som gör exakt samma sak som du gör och han ser dig göra precis samma sak som han gör. Vad betyder detta?

Ja vad ska man säga om det egentligen?
Funderar man lite över det så blir det ganska flummigt och tämligen abstrakt. För det första, det du ser är en mäniska som är 6000 år gammal på sin planet och förmodligen väldigt död vid det här laget. Men från hans synvinkel så är det exakt samma sak, han ser dig för 6000 år sedan på din planet och du är troligen också väldigt död eftersom 6000 år levande karlar är inte speciellt vanliga, ganska sällsynta faktiskt. Eller är det så enkelt att ni bara råkade titta åt exakt rätt håll vid exakt rätt tidpunkt för kunna se varandra och att ni båda är jävligt otroligt enormt jättedöda?

Nog om det där, geléklumpen har ingen lust att fundera mer, den säger mest åt mig att jag ska inta chilling-mode och bara ta det lugnt efter en slitsam dag på verket. Men en kvällspromenad ska det nog bli allafall. Så jag tar och sätter punkt här och hoppas att ni gillade mitt första Blogginlägg. Det kanske kommer fler, vem vet? Kommande inlägg publiceras helt efter tillgång och efterfrågan.

Adjöss och tack för fisken!